Ensam

Jag är lyckligt lottad med en familj som älskar mig och mycket goda vänner som hela tiden ställer upp och gör allt för att underlätta mitt liv. Trots detta så känner jag mig ibland väldigt ensam.

 

Mycket händer i mitt liv. Just nu är jag ute på övernattningspermissioner regelbundet. Snart är det utslussning i halvvägshus, sen följer villkorlig frigivning. Jag borde vara euforisk hela tiden, men trots glädjen som självklart fyller mig, så finns där även en annan känsla, en känsla av ensamhet. Det är nämligen först nu, när friheten närmare sig som det verkligen slår mig hur lång tid jag suttit i fängelse – över 18 år, nästan hela mitt vuxna liv. Och utan att ha upplevt det själv, så kan ingen förstå hur detta känns.

 

Missförstå mig inte, jag gnäller inte och menar inte på något sätt jag är ett offer eller att det skulle vara synd om mig. Mina val i livet har medfört en lång inlåsning som konsekvens och jag är väldigt tacksam för att ha fått en andra chans. Men detta förtar inte att det är ensamt att genomleva detta utan någon som fullt ut förstår vad det innebär. Enbart en handfull personer har suttit lika länge eller längre än mig och sedan frigivits och de är inga som jag har kontakt med.

 

Jag ser naturligtvis framemot att få återgå till ett normalt liv och jag är mer än redo, ändå saknas något. Just nu behöver jag närhet och intimitet mer än någonsin. Någon att luta mig mot och bara vara. Kanske det skulle lindra känslorna av ensamhet.