Ensam

Jag är lyckligt lottad med en familj som älskar mig och mycket goda vänner som hela tiden ställer upp och gör allt för att underlätta mitt liv. Trots detta så känner jag mig ibland väldigt ensam.

 

Mycket händer i mitt liv. Just nu är jag ute på övernattningspermissioner regelbundet. Snart är det utslussning i halvvägshus, sen följer villkorlig frigivning. Jag borde vara euforisk hela tiden, men trots glädjen som självklart fyller mig, så finns där även en annan känsla, en känsla av ensamhet. Det är nämligen först nu, när friheten närmare sig som det verkligen slår mig hur lång tid jag suttit i fängelse – över 18 år, nästan hela mitt vuxna liv. Och utan att ha upplevt det själv, så kan ingen förstå hur detta känns.

 

Missförstå mig inte, jag gnäller inte och menar inte på något sätt jag är ett offer eller att det skulle vara synd om mig. Mina val i livet har medfört en lång inlåsning som konsekvens och jag är väldigt tacksam för att ha fått en andra chans. Men detta förtar inte att det är ensamt att genomleva detta utan någon som fullt ut förstår vad det innebär. Enbart en handfull personer har suttit lika länge eller längre än mig och sedan frigivits och de är inga som jag har kontakt med.

 

Jag ser naturligtvis framemot att få återgå till ett normalt liv och jag är mer än redo, ändå saknas något. Just nu behöver jag närhet och intimitet mer än någonsin. Någon att luta mig mot och bara vara. Kanske det skulle lindra känslorna av ensamhet.

Nya böcker på gång

Jag är en skrivande människa och har alltid bokprojekt på gång. Just nu författar jag på tre alster samtidigt, det gäller att hålla hjärnan igång 🙂 Ett av dessa skrivs inom ramen för en kandidatkurs i kreativt skrivande vid Luleå Tekniska Universitet. Denna kurs avslutas till sommaren, förhoppningsvis kommer manuset som blivit till få ett förlagskontrakt och ett långt liv.

Ny bok på gång

Min förra bok har blivit försenad. Det var en ny samling haikudikter (titel: Bakom den låsta celldörren), men oroa er inte den kommer. Under tiden har jag slutfört ännu en roman om det stundom hårda fängelselivet. Den har jag jobbat på inom ramen för en kandidatkurs i kreativt skrivande som jag läser vid Luleå tekniska universitet. All input från medstudenter och lärare har varit värdefull och har förbättrat mitt manus avsevärt. Nu återstår bara att hitta ett förlag.

 

Haiku om anstalten Asptuna

Asptuna anstalt.
Öppen fängelsemiljö.
Godtyckets högborg.

Asptunas problem
är många till antalet,
likt alla kåkar.

Vakters okunskap
präglar fångarnas vardag.
Leder till ilska.

Beslutsfattare
saknar fullgod utbildning.
Skapar rättsröta.

Camilla Svalstedt,
skriver falska rapporter.
Maktmissbrukare.

En specifik vakt,
är uppenbart rasistisk.
Tillåts jobba kvar.

Jag slåss för reform.
Försöker rätta felen.
Men det går långsamt.

Nu börjar livet på allvar

Mycket har hänt sedan jag bloggade sist. Övernattningspermissioner, julfirande hemma för första gången och mycket mer. Min ankomst till öppen anstalt har inneburit att farten i mina livshändelser har accelererat upp i 300 km/h. Allt är nu på allvar. Friheten ligger inte alls långt borta. Mitt liv är just nu väldigt roligt.

Förutom att läsa min blogg, så kan ni följa mig under permissionerna och övriga livet i sociala medier:
www.instagram.com/nilsson_ricard
www.twitter.com/ricardnilsson
www.facdbook.com/ricardnilsson76

#Metoo riskerar rättssäkerheten

Jag är livstidsdömd och har suttit inne i mer än 18 år. Nyligen började jag ha permissioner på egen hand, och chockades smått av de trakasserier som förekommer på Internet. Samhället har förändrats sedan jag greps år 1999, och på alltför många sätt har det blivit sämre. Och det som nu händer med anklagelser som riktas mot allehanda män i och med #metoo-upproret, oroar mig mest av allt. Personer hängs ut i såväl gammelmedia som i sociala medier på grundval av anklagelser som inte haft en rättslig prövning. I många fall handlar det om påståenden som går 10-20 år tillbaka i tiden. Det är fel. Väldigt fel.

Naturligtvis är det viktigt att uppmärksamma sexuella trakasserier och annat oacceptabelt beteende mot kvinnor. Det som föregår i samhället är för mig helt oförståeligt. Att det överhuvudtaget finns många män som inte har bättre vett än att skicka bilder av sina genitalier till främmande kvinnor skrämmer mig. Att det överhuvudtaget finns många män som tafsar och ofredar främmande kvinnor på tunnelbanan, festivaler och i andra offentliga sammanhang, är för mig ofattbart. Men det gäller inte alla av det manliga könet och det gäller verkligen inte mig.

För mig handlar jämställdhet och rättvisa om att alla, oavsett kön, hudfärg eller religion, har ett lika värde och rätt till samma behandling, lön etcetera. Att anklaga män urskillningslöst är varken jämställt eller rättvist.

Förstå mig rätt, naturligtvis ska personer som begått övergrepp ställas till svars, men det är rättsväsendets uppgift och inte lynchmobbens (jag vet, polisen sköter inte sitt jobb och nästan alla kommer undan, men det är en helt annan debatt). Person efter person hängs ut i offentligheten som perverterade individer som förövat hemska handlingar. Många får sina liv förstörda. En stor andel är säkert skyldiga, men hur många är oskyldiga? Hur många är själva offer för någon annans hämndlystnad? Kan alla som är anhängare av #metoo garantera att ingen blivit felaktigt anklagad? Detta är frågor som är viktiga att ställa i ett samhälle där det sägs råda lag och ordning.

Självklart måste något göras åt alla män som inte verkar förstå grundläggande sociala uppförandekoder. I fängelsets värld hade dessa sexuella avvikare i de flesta fall tvingats till isoleringen av oss fångar och troligen även fått rejält med stryk, men detta agerande hade baserats på en lagakraftvunnen dom. Till och med på denna sida taggtråden försöker vi agera rättssäkert.

Alla de berättelser som lyfts fram på hashtagen metoo är viktiga. De vittnar om att något måste göras för att komma tillrätta med ett stort samhällsproblem. Samtidigt ska man inte lättvindigt publicera namn, och i en del fall bilder, på anklagade personer. Alla kvinnor förtjänar att slippa trakasseras, precis som alla män (och naturligtvis även kvinnor) förtjänar en rättvis prövning av de anklagelser som riktas mot dem.

Anstalten Asptuna är undantaget

Fängelsevakter har som uppgift att verkställa ett av domstol utdömt straff. De ska således inte begå övergrepp, uttrycka rasistiska åsikter, vägra följa gällande lagar och regler eller på annat sätt göra tiden i anstalt svårare än den redan är. Genom åren har jag i olika mediala forum redogjort för hur vakter avlyssnat advokatsamtal, förstört inkommande brev, isolerat fångar utan grund och även misshandlat en intagen som legat fängslad på marken. Listan på oegentligheter skulle kunna göras hur lång som helst. Ofta har jag uppmärksammat en massa lagvidriga interna regler på varje anstalt jag anlänt till som ny. Enda undantaget under alla år är min senaste placering, anstalten Asptuna. Läs mer här: Magasinet Paragraf

Mina första dagar på öppen anstalt

Onsdag den 18:e oktober anlände jag till den öppna anstalten Asptuna. Efter nästan två decennier på slutna fängelser så är min nya tillvaro smått chockartad, men på ett bra sätt. Mest påtagligt är personalens beteende. Aldrig förr har jag upplevt så mycket empati och välvilja från vakterna. Ni som brukar läsa min blogg och mina krönikor hos Magasinet Paragraf, vet hur kritisk jag vanligtvis är. Helt plötsligt är jag inte del av en boskapshjord som ska fösas in i fållan. Helt plötsligt behandlas jag som en tänkande individ, kapabel att ta ett eget ansvar. Helt plötsligt upplever jag mig ha ett människovärde.