#Metoo riskerar rättssäkerheten

Jag är livstidsdömd och har suttit inne i mer än 18 år. Nyligen började jag ha permissioner på egen hand, och chockades smått av de trakasserier som förekommer på Internet. Samhället har förändrats sedan jag greps år 1999, och på alltför många sätt har det blivit sämre. Och det som nu händer med anklagelser som riktas mot allehanda män i och med #metoo-upproret, oroar mig mest av allt. Personer hängs ut i såväl gammelmedia som i sociala medier på grundval av anklagelser som inte haft en rättslig prövning. I många fall handlar det om påståenden som går 10-20 år tillbaka i tiden. Det är fel. Väldigt fel.

Naturligtvis är det viktigt att uppmärksamma sexuella trakasserier och annat oacceptabelt beteende mot kvinnor. Det som föregår i samhället är för mig helt oförståeligt. Att det överhuvudtaget finns många män som inte har bättre vett än att skicka bilder av sina genitalier till främmande kvinnor skrämmer mig. Att det överhuvudtaget finns många män som tafsar och ofredar främmande kvinnor på tunnelbanan, festivaler och i andra offentliga sammanhang, är för mig ofattbart. Men det gäller inte alla av det manliga könet och det gäller verkligen inte mig.

För mig handlar jämställdhet och rättvisa om att alla, oavsett kön, hudfärg eller religion, har ett lika värde och rätt till samma behandling, lön etcetera. Att anklaga män urskillningslöst är varken jämställt eller rättvist.

Förstå mig rätt, naturligtvis ska personer som begått övergrepp ställas till svars, men det är rättsväsendets uppgift och inte lynchmobbens (jag vet, polisen sköter inte sitt jobb och nästan alla kommer undan, men det är en helt annan debatt). Person efter person hängs ut i offentligheten som perverterade individer som förövat hemska handlingar. Många får sina liv förstörda. En stor andel är säkert skyldiga, men hur många är oskyldiga? Hur många är själva offer för någon annans hämndlystnad? Kan alla som är anhängare av #metoo garantera att ingen blivit felaktigt anklagad? Detta är frågor som är viktiga att ställa i ett samhälle där det sägs råda lag och ordning.

Självklart måste något göras åt alla män som inte verkar förstå grundläggande sociala uppförandekoder. I fängelsets värld hade dessa sexuella avvikare i de flesta fall tvingats till isoleringen av oss fångar och troligen även fått rejält med stryk, men detta agerande hade baserats på en lagakraftvunnen dom. Till och med på denna sida taggtråden försöker vi agera rättssäkert.

Alla de berättelser som lyfts fram på hashtagen metoo är viktiga. De vittnar om att något måste göras för att komma tillrätta med ett stort samhällsproblem. Samtidigt ska man inte lättvindigt publicera namn, och i en del fall bilder, på anklagade personer. Alla kvinnor förtjänar att slippa trakasseras, precis som alla män (och naturligtvis även kvinnor) förtjänar en rättvis prövning av de anklagelser som riktas mot dem.

Anstalten Asptuna är undantaget

Fängelsevakter har som uppgift att verkställa ett av domstol utdömt straff. De ska således inte begå övergrepp, uttrycka rasistiska åsikter, vägra följa gällande lagar och regler eller på annat sätt göra tiden i anstalt svårare än den redan är. Genom åren har jag i olika mediala forum redogjort för hur vakter avlyssnat advokatsamtal, förstört inkommande brev, isolerat fångar utan grund och även misshandlat en intagen som legat fängslad på marken. Listan på oegentligheter skulle kunna göras hur lång som helst. Ofta har jag uppmärksammat en massa lagvidriga interna regler på varje anstalt jag anlänt till som ny. Enda undantaget under alla år är min senaste placering, anstalten Asptuna. Läs mer här: Magasinet Paragraf

Mina första dagar på öppen anstalt

Onsdag den 18:e oktober anlände jag till den öppna anstalten Asptuna. Efter nästan två decennier på slutna fängelser så är min nya tillvaro smått chockartad, men på ett bra sätt. Mest påtagligt är personalens beteende. Aldrig förr har jag upplevt så mycket empati och välvilja från vakterna. Ni som brukar läsa min blogg och mina krönikor hos Magasinet Paragraf, vet hur kritisk jag vanligtvis är. Helt plötsligt är jag inte del av en boskapshjord som ska fösas in i fållan. Helt plötsligt behandlas jag som en tänkande individ, kapabel att ta ett eget ansvar. Helt plötsligt upplever jag mig ha ett människovärde.

Fängelsevakten Jonathan Nordström kränkte mig

Onsdag den 26 juli 2017
Anstalten Skänninge, besöksavdelningen

Denna dag hade jag ett så kallat tjänstebesök (alltså ett besök som är utöver det vanliga, exempelvis advokat, frivård, media – dessa sker i särskilda besöksrum) av en reporter. Detta var andra gången som aktuell journalist besökte mig. Själva besöket avlöpte väl, men när det var över skulle kriminalvårdare Jonathan Nordström ombesörja det praktiska efter besöket. Han var redan från början både hotfull och provocerande i sin attityd gentemot mig, jag kunde inte förstå varför. Jag är faktiskt van vid ett professionellt bemötande, men inte denna gång. Med hårt tonläge beordrade han mig att strippa. Då förklarade jag att jag aldrig tidigare efter ett tjänstebesök har varit tvungen att ta av mig alla kläderna, bland andra har ett vakthavande befäl sagt att individuella bedömningar ska göras och att det i mitt fall inte är tvunget att nakenvisitera efter tjänstebesök eftersom riskerna kring mig är låga. Då sa Nordström i ett aggressivt tonläge: ”Nu gör du som jag säger!” Jag följde då ordern och stod slutligen naken framför honom, när han plötsligt säger till mig att ta av glasögonen. Detta ifrågasatte jag och förklarade att under nästan 18 år i fängelse och säkert över tusen visitationer så har aldrig mina glasögon visiterats. När jag tvekade blev han än mer aggressiv, varpå jag tog mig glasögon. Nordström höll fortfarande på att visitera mina kläder och jag skulle börja ta på mig, men till följd av min dåliga syn så såg jag inte kalsongerna i den avvisiterade klädhögen och skulle då tillfälligt ta upp mina glasögon för hitta underkläderna. Men så fort jag rörde glasögonen skrek Nordström: ”Rör inte glasögonen. Du rör inte dem förrän jag visiterat dem.” Jag blev chockad över att han skrek. Det hela kändes som om han försökte provocera mig, situationen var då mycket hotfull. Jag höll mig lugn trots att irritationen växte sig stark inombords. När jag äntligen fick ta på mig kläderna och glasögonen, sa Nordström att jag skulle ta kaffetermosen med mig. Vanligen brukar personal göra det, och ännu en gång frågade jag varför han agerar annorlunda än hans kollegor. Då säger han: ”Vill du verkligen chansa.” Han syftade då på att något skulle hända om jag inte tog med termosen. Detta var uppenbart hotfullt. Hela situationen upplevde jag som kränkande och fientlig, detta är utan tvekan den mest förödmjukande behandling jag har upplevt under alla mina år i fängelse. Turligt nog stod en kollega till honom nära och hörde allt. Vederbörande ledsagade mig tillbaka till avdelningen och lovade då att vid en utredning bekräfta att Jonathan Nordström betedde sig olämpligt. Detta är i sig anmärkningsvärt, vanligen håller vakterna varandra om ryggen, men i detta fall var hans övertramp så pass grova att inte ens hans kollega tänkte skydda honom. Eller så var det denna gång en ovanligt rakryggad och rättvis vakt.

En kriminalvårdare ska aldrig bete sig hotfullt eller provocerande mot en intagen. Nakenvisitationer är bland de mest kränkande åtgärderna som vakter kan vidta mot oss fångar och de ska precis som alla åtgärder baseras på en individuell bedömning, huruvida åtgärden verkligen är nödvändig. Att de även sköts professionellt och med respekt för grundläggande människovärde är synnerligen viktigt. Jag kände mig väldigt kränkt, speciellt när jag stod naken och Jonathan Nordström beordrade mig att även ta av glasögonen. Detta medförde att jag tvingades stå naken under en onödigt lång tid. Att ge mig en order, i ett aggressivt och otrevligt tonläge, som inte fyller någon säkerhetsmässig funktion och som andra mer seniora vakter kan intyga inte är en normal visitationsåtgärd, kan bara ha haft som syfte att provocera och/eller förnedra mig. En person som agerar på detta sätt borde inte jobba inom Kriminalvården.

Jag vet att nakenvisitationer är en del av verkställigheten i fängelse, men de ska bara ske efter en individuell bedömning. I mitt fall så är risken för återfall och misskötsamhet låg, alltså saknas skäl att nakenvisitera mig. Men framförallt är det Nordströms aggressiva attityd och provocerande framtoning samt ordval som jag opponerar mig mot. Jag är dessutom inte den enda som har haft klagomål på honom. Även andra intagna har varit i kontakt med mig. Viktigt att komma ihåg är att vi fångar rapporteras för misskötsamhet om vi är aggressiva och provocerande i vår attityd, vilket i förlängningen kan leda till en senareläggning av den villkorliga frigivningen. En anställd som agerar på samma sätt riskerar oftast inget alls. Därför är det enligt mig viktigt att agera vid de få tillfällen det går att bevisa olämpligt uppträdande, som i detta fall då en kollega till Jonathan Nordström är villig att intyga händelseförloppet. Därför har jag anmält händelsen till Justitieombudsmannen (JO) som har beslutat att inleda en utredning. Intressant är att i brevet som JO sänt till Kriminalvården, och där begärt ett yttrande över min anmälan, framgår att det av remissvaret ska framgå om ”tvångsåtgärden” (alltså min nakenvisitation), har föregåtts av en individuell bedömning. JO fastställer således indirekt att en individuell bedömning ska ske.

Varje månad är en evighet

Innan jag fick tidsbestämt var 1 år eller 2 inget som berörde mig. Ett ynka år låg för mig runt hörnet. Men nu när mitt straff omvandlats och jag har egna permissioner, då känns varje månad som en evighet. Veckorna mellan permissionerna är som en oändligt lång transportsträcka.

För att inte tala om min väntan på övernattningspermissioner. I december kommer jag att för första gången på över 18 år få sova i min egen säng. Trots att det endast är cirka 3 månader dit, så tittar jag dagligen i min kalender och önskar att tiden kunde gå fortare. Men allt detta är lyxproblem, egentligen är jag superlycklig.

Tacksamhet och ånger

Denna, min andra permission utan vakter, har jag tänkt på hur mycket i mitt liv det finns att vara tacksam för. Trots att jag har suttit i fängelse i över 17 år och 9 månader, så är mitt liv fyllt av glädje och framgång. Jag har min älskade familj som alltid stöttat mig, mina vänner (både gamla och nya) som har funnits där för mig och som fortsätter finnas där för mig. Dessutom har kärleken funnit sin väg in mitt liv: min finaste, vackra charmiga L, ingen är som du.

Annat att vara tacksam för, är att jag under min anstaltstid har fått möjligheten att plugga på universitet, resultat: 1044 högskolepoäng (så här långt) och nio examina. Mina framgångar som journalist och författare under mitt straff är än mer att vara glad över. Min uppskattning är stor till dem som gett mig chansen att utvecklas professionellt, i synnerhet mitt första förlag Lindelöws och de som är engagerade och tidigare varit engagerade hos min främsta uppdragsgivare Magasinet Para§raf (www.magasinetparagraf.se).

Samtidigt går mina tankar även till dem som drabbats av de horribla brott som jag har begått. Mina gärningar kan aldrig göras ogjorda och min egen ånger kommer aldrig att räcka till. Inget jag skriver eller säger, kan lindra de anhörigas sorg eller saknad över dem vars liv som har gått förlorade genom mina handlingar, men förstå att jag är bedrövad och kommer leva resten av mina dagar tyngd av samvetskval.

Sommarvikariernas förbannelse

År efter år berättar jag om fadäser som involverar sommarvikarier på landets fängelser. I år blev det absurdare än vanligt. Men i all ärlighet är det denna gång inte vikariens fel, utan det handlar om ett systemfel. Följande exempel är 100 % sant.

En fånge dömd till elva års fängelse befinner sig på Skänningeanstalten och är i slutet av sin verkställighet. Han har nyligen börjat med permissioner på egen hand, utslussning ska planeras, likaså förflyttning till en ny anstalt och en massa annat komplicerat. När hans kontakperson gick på semester, så sattes en vikarierande in helt slumpmässigt. I den aktuella intagnes fall fick han en tillfällig kontaktperson under de fyra veckor som ordinarie var på semester. Och just denna månad är hektisk eftersom allt nytt ska ordnas.

Vem fick internen då som kontakperson? Jo, en nyanställd som arbetat i en hel månad efter att ha fått en “lång och gedigen” utbildning på två veckor. Detta är alltså den tjänsteman som ska stödja och hjälpa en långtidsdömd under den hittills viktigaste delen av hans straff. Det kan här tilläggas att även tillsynes enkla saker, som att kolla upp tågbiljetten till nästa permission, inte var något som vikarien klarade av, utan han var tvungen att tillkalla ordinarie personal (som redan har fullt upp). Detta är naturligtvis frustrerande för internen. Hela förfarandet riskerar även rättssäkerheten och kan i värsta fall medföra att olika utslussningsåtgärder senareläggs eller kanske till och med går om intet, av vilket följer att rehabiliteringen blir lidande och återfallsfrekvensen ökar.

Livstidsdömds dagbok

De senaste åren har jag skrivit dagbok om livet som fånge. Första delen av “En livstidsdömds dagbok” gestaltar ett år på Tidaholmsanstalten. I del två, som jag hoppas kommer ut nästa år, så är det min tid på Kirseberg som står i fokus, eventuellt även min tid här på Skänninge. Tanken är att det ska bli tre eller fyra delar.

På väg tillbaka

Sitter på tåget, snart är jag åter i min cell på anstalten Skänninge, men just nu gör det faktiskt inget. Denna dag har varit full av intryck och känslor. Jag är helt slut, men lycklig. Det går knappt att sätta ord på hur euforisk jag är just nu. Jag längtar redan till nästa permission.

Kärlek i Stockholm

Min finaste L. Att få dela denna dag med dig gör den ännu mer fantastisk. Min lycka vet inga gränser. Detta är utan tvekan en av de bästa dagarna i mitt liv. En sommardag i Stockholm med den jag håller kär och ett dop av min gudson samt umgänge med vänner och nya bekanta, det kan knappt bli bättre. Så mycket som jag har saknat under alla år i fängelse. Så mycket som jag har missat. Men det är ingen idé att sörja det som kunde ha varit, bättre är att se till framtiden och i den hoppas jag att min underbara L ingår.