Tredje gången gillt

Efter att ha fått datumet för tidsbestämningsförhandling framskjutet två gånger, så hoppas jag nu att detta nya datum blir tredje gången gillt. Den tredje februari är det dags (hoppas jag). Det är mindre än tre veckor dit, men känns just nu som en evighet. Längtar oerhört mycket efter att få påbörja nästa kapitel i mitt liv. Mina förhoppningar om en relativt snar framtid i frihet är höga.

Batongerna slår nedåt

En bok som jag vill rekommendera alla med ett intresse för det svenska rättssystemet att läsa, är “Batongerna slår nedåt”. På ett intressant och lättillgängligt sätt berättar författaren Jonas Lundström om brottsbekämpning och gör en djupgående analys av rättssystemet. Han varvar egna erfarenheter, med forskning och inlägg i samhällsdebatten. Detta är en välgrundad och genomarbetad bok som visar hur viktigt det är att vara kritisk till olika samhällsfunktioner, inget är svart eller vitt, det finns alltid en gråzon.

Andra länders fångar

I svenska fängelser förekommer korruption och maktmissbruk från en del vakter i beslutsposition. Samtidigt ska jag vara ärlig och erkänna att det även finns sådant som fungerar och ett regelverk som i alla fall på ytan verkar korrekt, åtminstone om man jämför med vissa länder där mycket av mitt agerande i anstalt hade lett till hårda straff.

Jag brukar alltid hävda att vi fångar har en hel del rättigheter, problemet är att man behöver vara utbildad jurist för att kunna ta tillvara på dem. För egen del, med en kandidatexamen i juridik och en magisterexamen i rättsvetenskap, är det alltså inga större problem att kämpa och vinna för de rättigheter som finns enligt lag. Men många av mina medfångar förfördelas eftersom de inte har mina utbildningar och för att de inte kan språket tillräckligt bra.

Nu tänker många av er som läser att jag gnäller. Många anser säkert att jag och andra intagna inte ska ha några rättigheter alls. Men nu är det faktiskt så att Sverige är ett demokratiskt samhälle där livet i fängelse speglar den lägsta socioekonomiska klassen i frihet.

Genom åren har jag som sagt tagit tillvara på mina rättigheter, ofta till Kriminalvårdens förtret. Efter att ha läst om förbud i andra länder, funderade jag över hur mitt liv hade sett ut om mina ageranden hade skett i ett mindre demokratiskt land.

I Singapore är det olagligt att demonstrerar eller uppmana till strejk. I mitten av 2000-talet ansvarade jag, i egenskap av dåvarande ordförande för FRIO (förtroenderådens riksorganisation), för en landsomfattande fängelsestrejk som syftade till att protestera mot att Kriminalvården ville förbjuda styrketärning. Denna aktion utmynnade i att vi fick fortsätta träna, men med begränsade vikter. Hade detta hänt i Singapore skulle jag troligen slängts i en mörk och fuktig isoleringscell.

Inom Förenade Arabemiraten är det förbjudet att kritisera regimen. Under mina drygt 17 år i fängelse har jag vid åtskilliga tillfällen framfört kritik mot såväl justitiedepartementet som Kriminalvården. Genom uttalanden i radio, TV och tidningar har mina fördömanden ibland fått stor spridning. Vid några tillfällen har jag skrivit helsidesdebattartiklar i Expressen och Aftonbladet, en hade rubriken ”Lars Nylén måste sparkas” och syftade på att Kriminalvårdens dåvarande generaldirektör inte var lämplig för sitt uppdrag. Jag vågar inte ens tänka på vilka spöstraff eller liknande som hade blivit konsekvensen om detta hade skett i Förenade Arabemiraten.

I Marocko är det förbjudet att fotografera offentliga byggnader. På min bok ”Under Kriminalvårdens grönrandiga påslakan” finns bilden av en fängelsecell på omslaget. Även detta övertramp hade säkerligen renderat någon form av bestraffning om jag suttit i ett marockanskt fängelse.

Listan på sådant jag har gjort i Sverige som hade lett till vedergällning i andra länder, kan göras lång. Min poäng är att jag trots all min återkommande kritik mot svenska anstalter och häkten, inser att Sverige är ett samhälle som tillåter att även fångar har kvar en hel del rättigheter, något som är positivt. Med detta sagt så är vistelsen i fängelse stundom hård och även omänsklig (flera internationella och nationella instanser har riktad hård kritik för tortyrliknande förhållanden i svenska häkten). Och att det krävs en juridisk utbildning för att kunna ta tillvara på de rättigheter som finns, är i sig ett dåligt betyg.

Slutligen, till alla straffentusiaster, så får det inte glömmas att rimliga och mänskliga förhållanden i anstalter och häkten leder till färre återfall, något som hela samhället tjänar på.

När orättvisan segrar

Jag och min vän Pierre (mer kända som författarduon Nilsson & Larancuent) har nu släppt vår tredje gemensamma bok. “När orättvisan segrar” är en kriminalnovellsamling där vi i tre berättelser visar vad som händer bakom stängda dörrar, dit rättvisans gudinna har vänt ryggen. Vi ger en inblick i en värld som tyvärr är en verklig del av det svenska samhället. En värld där orättvisan ofta segrar.

Kriminalvården erkänner fel

För över ett år sedan fick jag telefontillståndet till min pappa och en nära vän återkallat pga anklagelser att vidarekoppling skett, trots att så inte skett. Jag har hela tiden hävdat att det så kallade INTIK-systemet felregistrerar manipuleringsförsök, men Kriminalvården har nekat och sagt att systemet är ofelbart. Nu har chefsjuristen Elisabeth Lager i en DN-intervju erkänt att “systemet kanske inte är perfekt och vill inte utesluta att det ibland varnar för vidarekopplingar som inte finns”.

Äntligen! Kanske alla fångar som felaktigt anklagats och inte fått prata med sina anhöriga, nu kan få upprättelse. Läs DNs artikel: http://www.dn.se/nyheter/sverige/stopp-for-fangars-telefonsamtal-med-anhoriga/

Min Framtid

Det sägs att allas liv kan destilleras ner till vissa centrala händelser som styr hur ens öde utvecklas. Inom kort är det dags för en sådan händelse i mitt liv. Den 13 december klockan 10:00 ska jag infinna mig i Örebro tingsrätt för att där få möjlighet att argumentera för en omvandling av mitt livstidsstraff. Min ständige advokat Björn Attnarsson kommer att finnas vid min sida. Mittemot kommer åklagaren att stå som motpart och till vänster om mig kommer domaren och rättens ledamöter att sitta och ta in all information som förhoppningsvis leder till att mitt straff tidsbestäms.

Naturligtvis är det med ett visst mått av nervositet som jag inväntar denna ödets dag. Samtidigt ser jag framemot det väldigt mycket. På förhandlingsdagen kommer jag ha avtjänat 17 år, 2 månader och 13 dagar av min verkställighet. Denna tid har ägnats åt att förbättra mig själv och skapa de bästa förutsättningarna för en hållbar framtid. Min journalistik, mitt författande och alla timmar av psykologsamtal, har gett mig verktygen att klara av livet i frihet. Mitt sociala och professionella nätverk är stort och ett enormt stöd, som jag är otroligt tacksam för.

Jag vet att det inte kommer bli lätt, men jag kommer kämpa och inte ge upp. Förutom att min andra chans inte får förspillas, så är det extra viktigt att jag inte gör alla de som tror på mig och som står bakom mig, besvikna.

Detta och nästa år kan bli fantastiskt. Förutom att jag förhoppningsvis får tidsbestämt, så kommer min femte bok ut. Denna är skriven med min gode vän Pierre D Larancuent. Det blir vårt tredje gemensamma alster, våra två tidigare kriminalromaner ”Män utan nåd” och ”Med döden som skugga” har blivit rosade av både läsare och recensenter. Nu hoppas vi att den kommande kriminalnovellsamlingen ”När orättvisan segar” går lika bra, helst ännu bättre. I december släpps den.

Dessutom har ett nytt bokmanus som skrivits tillsammans med Henrik Benndorf, nyligen gått iväg till en massa olika förlag. Jag och Henke väntar ivrigt på en respons och hoppas på att vårt första samarbete betitlat ”En moders tårar” blir en succé.

Jag längtar supermycket efter friheten. Att få umgås med min älskade mamma, pappa, syster, svåger och inte minst syskonbarn. Längtar efter mina vänner och bekanta. Dessutom fylls mitt hjärta av en nästan smärtfyld längtan efter min underbara flickvän. Hon lyser upp mitt liv på ett sätt som knappt går att beskriva. Jag är hopplöst förälskad i denna vackra, spralliga, roliga, starka och fantastiska kvinna.

Min framtid har jag planerad och den är något jag ser framemot oerhört mycket. Hoppas bara att Örebro tingsrätt ger mig möjlighet att fa uppleva den.

Följ mig på twitter: www.twitter.com/bakomgaller

Följ mig och Henrik Benndorf på instagram: www.instagram.com/benndorf.nilsson

120.5 kg i bänkpress

I onsdags var jag ute på permission. Denna gång hade jag planerat in att styrketräna på 24/7 i Motala. Ett fräsch gym med trevlig personal. Inom Kriminalvården är all utrustning begränsad med viktpaket på 50 kg, det var skönt att få lägga på mer vikt. Bl a testade jag min maxkapacitet i bänkpress, klarade av 120,5 kg. Woohoo! I övrigt bestod min permission av ett biblioteksbesök, käk på Subway och en del fotograferande, tog t ex en ny profilbild till min Facebook.

Polisanmäler kriminalvårdare Thomas Lindgren

Under min tid på Anstalten Kirseberg träffade jag på en maktfullkomlig vakt vid namn Thomas Lindgren. För att ställa honom till svars för ett av hans brott har jag nu valt att göra en polisanmälan eftersom Kriminalvården beslutat att ignorera hans övertramp.

De som vaktar oss för att vi har brutit mot lagen måste själva följa de regler som finns. Att som Kriminalvården ha gjort, skydda en anställd som borde åtalas, är helt oacceptabelt.

Anstalten Kirseberg stängd för gott

Istället för att renovera Anstalten Kirseberg i Malmö så kommer Kriminalvården att överlåta sitt hyresavtal till Migrationsverket. Detta innebär att det drygt  hundraåriga fängelset upphör att existera. Äntligen! Despotiska och inkompetenta vakter såsom Thomas Lindgren, Paul Wallin och Magnus Widman kan inte längre begå rättsövergrepp i samförstånd. Den gamla disciplinanstalten är ett minne blott, till glädje för mig och andra fångar.

Vänta på framtiden

Tålamod har jag lärt mig efter knappt 17 år i anstalt. Att vänta är en del av vardagen. Nu väntar jag på en muntlig förhandling i Örebro Tingsrätt där mitt livstidsstraff förhoppningsvis blir tidsbestämt. Jag väntar på att Förvaltningsrätten kanske ger mig egna permissioner. Men mest väntar jag på, och längtar efter, att få träffa L. Kärleken i mitt liv.