Alla mina universitetsexamina

Många har frågat efter antalet universitetsexamina som jag har tagit under alla år i fängelse. Ett tag tänkte jag att det kändes konstigt att berätta om alla examina, men inser att det inte har någon betydelse om jag berättar eller inte, det går ju faktiskt att kolla upp via offentliga register. Så här, varsågoda:

Magisterexamen i rättsvetenskap (Degree of Master in Law), Örebro universitet

Filosofie magisterexamen i psykologi (Master of Social Science in Psychology), Mittuniversitetet

Filosofie magisterexamen i sociologi (Master of Social Science in Sociology), Lunds universitet

Kandidatexamen i juridik (Degree of Bachelor in Law), Mittuniversitetet

Filosofie kandidatexamen i handelsrätt (Bachelor of Social Science in Commercial Law), Uppsala universitet

Filosofie kandidatexamen i litteraturvetenskap (Bachelor of Arts in Comparative Literature), Linnéuniversitet

Filosofie kandidatexamen i religionsvetenskap (Bachelor of Arts in Religious Studies), Uppsala universitet

Högskoleexamen i rättssociologi (University Diploma in Social Science in Sociology of Law), Lunds universitet

Högskoleexamen i litteraturvetenskap, kreativt skrivande, (Higher Education Diploma in Comparative Literature, Creative Writing), Mittuniversitet

Därutöver är jag även civilekonom

2019 – i år friges jag

Den 29 september i år lämnar jag efter 20 år Kriminalvårdens värld. Även om jag kommer vara under övervakning i ett år, så är jag villkorligt frigiven och inte begränsad av vanliga restriktioner. Förutom regelbundna möten med min frivårdsinspektör så får jag röra mig fritt och kan resa utomlands.

Under de sista tre månaderna av 2018 var jag utanför anstaltens rigida värld, boende i halvvägshus, ytterligare nio månader av utsluss återstår. Dessa tre månader har varit så hektiska och fulla av engagemang att jag behövt prioritera om mycket av mina planer. Jag har bland annat inte hunnit skriva här på bloggen i den omfattning jag velat. Men nu har jag lärt mig säga nej i större omfattning, det gäller att prioritera. Vad är viktig för mig och mina närmaste? Livet är som en berg- och dalbana, men jag har fruktansvärt roligt, även om jag ofta går lägger mig för sent och går upp alldeles för tidigt. Att vara fri och kunna skapa en framtid är fantastiskt på alla sätt och vis.

Tycker ni att jag skriver för sällan här på bloggen så följ mig i sociala medier:

Vad är ett rimligt straff för överfallsvåldtäkter?

Expressen rapporterade för ett par veckor sedan om att det under hösten anmälts 26 misstänkta fullbordade eller försök till våldtäkt utomhus, på bara 48 dagar. Detta fick mig att undra vad det är som händer i samhället? Och vad man borde göra med förbrytarna?

 

Jag förstår det inte. Hur kan en man tvinga sig på en kvinna? Nu inser jag förstås att en del läsare tänker att detta uttalande låter konstigt kommandes från mig, jag är ju trots allt dömd för mord. Men det är faktiskt skillnad på ett rån som gick fel och att medvetet försöka våldta en kvinna.

Män – om inte alla, så i alla fall en alldeles för stor andel – verkar tycka det är okej att sexuellt våldföra sig på kvinna. Vad detta beror på kan naturligtvis skilja sig från fall till fall. Feminister skulle hävda att patriarkaliska strukturer gör att män känner sig berättigade till en kvinnans kropp, vilket kan vara en delförklaring, men eftersom en majoritet av männen inte vill tvinga oss på en kvinna, så är det inget heltäckande svar.

Det finns många forskare som hävdar att våldtäkter inte i första hand handlar om sex, utan om makt. En omständighet som skulle tala för denna förklaring är de undersökningar som gjorts, vilka visar att många våldtäktsmän inte får utlösning i samband med övergreppet. Det handlar då alltså om att styra och bestämma – att utöva makt.

I sammanhanget borde det tydliggöras att det är överfallsvåldtäkter som jag i första hand nu pratar om. Alltså där en gärningsman medvetet överfaller en kvinna. Förstå mig rätt, alla typer av sexuella övergrepp är oacceptabla, men just där någon överfaller en annan, är i min värld synnerligen försvårande. Naturligtvis är pedofili, där oskyldiga barn utsätts, också synnerligen försvårande, och bör föranleda extra hårda straff.

Det kan vara värt att notera att antalet anmälda våldtäkter har ökat om man ser det över en längre tidsperiod, detta har dock troligen en förklaring i att begreppet våldtäkt genom åren har vidgats rent juridiskt. Redan 1984 beslutades det att även män kunde bli våldtagna och att kvinnor kunde vara gärningspersoner. År 1998 inkluderades även annat sexuellt övergrepp än påtvingat samlag, till kategorin som kunde utgöra våldtäkt. Och 2005 blev sexuellt övergrepp på en berusad person, klassad som våldtäkt.

Annan statistik visar på motsatsen, alltså att antalet våldtäkter har minskat. Data från sjukvården, som visar på hur många offer som behövt uppsöka vård, visar ett oförändrat antal offer.

Med detta sagt så är förstås en enda våldtäkt, eller försök därtill, på 48 dagar för mycket – vilket gör att 26 stycken blir en horribelt hög siffra. Oavsett förklaring, så måste männen lära sig att inte försöka stoppa in sin lillhjärna där den inte är välkommen. Klarar man inte av att denna enkla sak, ja, då kanske man inte borde få ha den kvar överhuvudtaget. De manliga medlemmar i den extremistiska delen av incel-rörelsen är ett utmärkt exempel på personer som kanske borde bestraffas genom att deras förmåga till sex togs bort.

Incel står för ”involuntary celibacy”, alltså ofrivilligt celibat. Det handlar om vuxna personer som har haft liten eller ingen erfarenhet av sex och kärlek, trots att de gärna hade haft det. De mest extrema medlemmarna, är som alltid de som får mest uppmärksamhet. I synnerhet efter att rörelsen kopplats ihop med bland annat skåpbilsdådet i Toronto i april, där tio personer miste livet, så har incel blivit ett vida känt begrepp.

Medlemmarna har beskrivits som kvinnohatande mansgrisar som i de värsta fallen vill både våldföra sig o mörda kvinnor. Intressant är att deras hat kommer från ett upplevt underläge mot kvinnan, medan de flesta andra som våldtar eller vill begå övergrepp, agerar – som jag tidigare skrivit – utifrån en maktposition.

Det kan alltså konstateras att alltför många män inte verkar förstå att våldtäkt och andra övergrepp på kvinnor är oacceptabelt. Som svar på min fråga om vad som är ett rimligt straff för den som begår en överfallsvåldtäkt? Jo, kastrera dem – antingen kemiskt genom att med mediciner ta bort sexlusten eller kanske ännu hellre bokstavligt, då lär alla som i framtiden funderar på att våldta en kvinna, inse att priset är för högt.

En dryg vecka i frihet

Jag sitter här söndag, en dryg vecka efter att jag lämnade fängelsevärlden. Det har varit en hektisk vecka, men väldigt, väldigt rolig. Media har skrivit en hel del om mig, tyvärr inte som jag hade planerat det. Jag gav en exklusiv intervju, men den förvreds av andra medier. Men, men, så blir det ibland. Det är bara att vara pragmatisk, det jag inte kan påverka, är inget som jag ska ägna någon tankeverksamhet på.

Sammanfattning av denna vecka:

  • Minimuck från anstalten Asptuna
  • Jobbat hos Magasinet Para§raf
  • Inspelning och klippning av min, Ninas och Henkes podcast “Fängslad”
  • Träning
  • Underbara samtal med min tjej
  • Umgänge med vänner
  • Affärssamtal och möten
  • En massa privata telefonsamtal
  • Mediala framträdanden
  • Iordningställande av mitt rum
  • Ansökt om körkortstillstånd
  • Och mycket, mycket mer

 

Sitter och jobbar på redaktionen

 

Jobb med podcasten, min gode vän/podcastkollega och författarpartner Henke

 

Första gympasset. Körde tillsammans med Nina; min goda vän/podcastkollega/chef på Magasinet Para§raf

 

Enda intervjun från min minimuck

När jag gick ut genom grindarna på anstalten Asptuna i lördags (den 29/9) gav jag en intervju till reportern Christer Renlid. Han fick exklusiva rättigheter eftersom jag vet om att han har integritet. Tyvärr så tog Expressen en del av den intervjun och gjorde om till rent skräp. Nu har i alla fall originalet publicerats och den är betydligt bättre. Där finns även filmer och bilder från min minimuck. Fotografen som tog bilderna, Nina Silventoinen, var dessutom synnerligen skicklig.

EXKLUSIVT: Ricard Nilssons första intervju i frihet

 

Äntligen fri (nästan iallafall)

Jag sitter just nu i Magasinet Par§rafs lokaler och jobbar för fullt. Efter att ha lämnat anstalten Asptuna har det varit fullt upp. Har flyttat in i halvvägshuset och kommit igång med alla mina projekt. Det är artiklar och krönikor till tidningen, inspelningen och klippning av podcasten “Fängslad” som jag gör tillsammans med mina goda vänner och kollegor Henke och Nina. Dessutom har det blivit en del möten och så arbetar jag med mitt författande.

Många tycker det är stressigt att komma ut och blir överväldigade av alla intryck. Jag är precis tvärtom, jag frodas och känner inspiration. Älskar att vara igång ordentligt igen. Framtiden är här, efter 19 år i fängelse.

Läs även min krönika hos Magasinet Para§raf

Jag är fri (nästan)