Att vänta är tortyr

Jag är både uttråkad och rastlös. Egentligen har jag jobb att göra, men orkar inte ta itu med det. Vill bara att den 24 februari ska anlända så att jag får veta vad Örebro tingsrätt har beslutat. Efter mer än 17 år och 4 månader i fängsligt förvar borde jag ha vant mig vid att vänta. Vanligtvis är mitt tålamod nästan oändligt, men just nu är mina förväntningar och förhoppningar på att få mitt straff tidsbestämt skyhöga, något som gör att den korta tid som återstår till den 24:e känns som en evighet. Även om tortyr är ett för starkt ord, så är dagarna som långsamt passerar tortyrliknande, i alla fall upplever jag dem så. Eller egentligen inte, men lite jobbigt är det allt. Att vänta på ett beslut som avgör hela min framtid gör det svårt för mig att koncentrera mig på studier och annat. Istället går tankarna till allt som kanske blir verklighet inom kort: egna permissioner, få träffa vänner och familj utan vakter, kunna umgås med min underbara flickvän ute i det fria, bara tanken på att få ett frigivningsdatum fastställt får mig att fyllas av euforiska känslor.

SVT förvrider sanningen

Enligt SVT nyheter den 17:e februari har var femte livstidsdömd som fått sitt straff omvandlat, återfallit i brott. Problemet är att alla brott räknas in, t ex olovlig körning. Vanligen fastställs återfallen utifrån samma brottskategori, i detta fall våldsbrott. Om man i aktuell granskning tar bort icke-våldsbrotts sjunker återfallsfrekvensen markant. Dessutom är tjugo procent återfall ändå betydligt lägre än den generella återfallsfrekvensen, om man ser till BRÅ:s statistik.

Förstå mig rätt, en livstidsdömd ska inte återfalla i brott, i synnerhet inte våldsbrott. Men man ska komma ihåg att 80 % inte återfaller i någon brottslighet alls. Alla undersökningar visar på att livstidsdömda oftast klarar sig mycket bättre än andra som friges. Den mediala rapporteringen bör även spegla detta speciellt om den sker via Sveriges Television. De ska inte syssla med tabloidmässig sensationsjournalistik, skärpning!

Tredje gången gillt

Efter att ha fått datumet för tidsbestämningsförhandling framskjutet två gånger, så hoppas jag nu att detta nya datum blir tredje gången gillt. Den tredje februari är det dags (hoppas jag). Det är mindre än tre veckor dit, men känns just nu som en evighet. Längtar oerhört mycket efter att få påbörja nästa kapitel i mitt liv. Mina förhoppningar om en relativt snar framtid i frihet är höga.

Batongerna slår nedåt

En bok som jag vill rekommendera alla med ett intresse för det svenska rättssystemet att läsa, är “Batongerna slår nedåt”. På ett intressant och lättillgängligt sätt berättar författaren Jonas Lundström om brottsbekämpning och gör en djupgående analys av rättssystemet. Han varvar egna erfarenheter, med forskning och inlägg i samhällsdebatten. Detta är en välgrundad och genomarbetad bok som visar hur viktigt det är att vara kritisk till olika samhällsfunktioner, inget är svart eller vitt, det finns alltid en gråzon.

Andra länders fångar

I svenska fängelser förekommer korruption och maktmissbruk från en del vakter i beslutsposition. Samtidigt ska jag vara ärlig och erkänna att det även finns sådant som fungerar och ett regelverk som i alla fall på ytan verkar korrekt, åtminstone om man jämför med vissa länder där mycket av mitt agerande i anstalt hade lett till hårda straff.

Jag brukar alltid hävda att vi fångar har en hel del rättigheter, problemet är att man behöver vara utbildad jurist för att kunna ta tillvara på dem. För egen del, med en kandidatexamen i juridik och en magisterexamen i rättsvetenskap, är det alltså inga större problem att kämpa och vinna för de rättigheter som finns enligt lag. Men många av mina medfångar förfördelas eftersom de inte har mina utbildningar och för att de inte kan språket tillräckligt bra.

Nu tänker många av er som läser att jag gnäller. Många anser säkert att jag och andra intagna inte ska ha några rättigheter alls. Men nu är det faktiskt så att Sverige är ett demokratiskt samhälle där livet i fängelse speglar den lägsta socioekonomiska klassen i frihet.

Genom åren har jag som sagt tagit tillvara på mina rättigheter, ofta till Kriminalvårdens förtret. Efter att ha läst om förbud i andra länder, funderade jag över hur mitt liv hade sett ut om mina ageranden hade skett i ett mindre demokratiskt land.

I Singapore är det olagligt att demonstrerar eller uppmana till strejk. I mitten av 2000-talet ansvarade jag, i egenskap av dåvarande ordförande för FRIO (förtroenderådens riksorganisation), för en landsomfattande fängelsestrejk som syftade till att protestera mot att Kriminalvården ville förbjuda styrketärning. Denna aktion utmynnade i att vi fick fortsätta träna, men med begränsade vikter. Hade detta hänt i Singapore skulle jag troligen slängts i en mörk och fuktig isoleringscell.

Inom Förenade Arabemiraten är det förbjudet att kritisera regimen. Under mina drygt 17 år i fängelse har jag vid åtskilliga tillfällen framfört kritik mot såväl justitiedepartementet som Kriminalvården. Genom uttalanden i radio, TV och tidningar har mina fördömanden ibland fått stor spridning. Vid några tillfällen har jag skrivit helsidesdebattartiklar i Expressen och Aftonbladet, en hade rubriken ”Lars Nylén måste sparkas” och syftade på att Kriminalvårdens dåvarande generaldirektör inte var lämplig för sitt uppdrag. Jag vågar inte ens tänka på vilka spöstraff eller liknande som hade blivit konsekvensen om detta hade skett i Förenade Arabemiraten.

I Marocko är det förbjudet att fotografera offentliga byggnader. På min bok ”Under Kriminalvårdens grönrandiga påslakan” finns bilden av en fängelsecell på omslaget. Även detta övertramp hade säkerligen renderat någon form av bestraffning om jag suttit i ett marockanskt fängelse.

Listan på sådant jag har gjort i Sverige som hade lett till vedergällning i andra länder, kan göras lång. Min poäng är att jag trots all min återkommande kritik mot svenska anstalter och häkten, inser att Sverige är ett samhälle som tillåter att även fångar har kvar en hel del rättigheter, något som är positivt. Med detta sagt så är vistelsen i fängelse stundom hård och även omänsklig (flera internationella och nationella instanser har riktad hård kritik för tortyrliknande förhållanden i svenska häkten). Och att det krävs en juridisk utbildning för att kunna ta tillvara på de rättigheter som finns, är i sig ett dåligt betyg.

Slutligen, till alla straffentusiaster, så får det inte glömmas att rimliga och mänskliga förhållanden i anstalter och häkten leder till färre återfall, något som hela samhället tjänar på.

När orättvisan segrar

Jag och min vän Pierre (mer kända som författarduon Nilsson & Larancuent) har nu släppt vår tredje gemensamma bok. “När orättvisan segrar” är en kriminalnovellsamling där vi i tre berättelser visar vad som händer bakom stängda dörrar, dit rättvisans gudinna har vänt ryggen. Vi ger en inblick i en värld som tyvärr är en verklig del av det svenska samhället. En värld där orättvisan ofta segrar.

Kriminalvården erkänner fel

För över ett år sedan fick jag telefontillståndet till min pappa och en nära vän återkallat pga anklagelser att vidarekoppling skett, trots att så inte skett. Jag har hela tiden hävdat att det så kallade INTIK-systemet felregistrerar manipuleringsförsök, men Kriminalvården har nekat och sagt att systemet är ofelbart. Nu har chefsjuristen Elisabeth Lager i en DN-intervju erkänt att “systemet kanske inte är perfekt och vill inte utesluta att det ibland varnar för vidarekopplingar som inte finns”.

Äntligen! Kanske alla fångar som felaktigt anklagats och inte fått prata med sina anhöriga, nu kan få upprättelse. Läs DNs artikel: http://www.dn.se/nyheter/sverige/stopp-for-fangars-telefonsamtal-med-anhoriga/