Tacksamhet och ånger

Denna, min andra permission utan vakter, har jag tänkt på hur mycket i mitt liv det finns att vara tacksam för. Trots att jag har suttit i fängelse i över 17 år och 9 månader, så är mitt liv fyllt av glädje och framgång. Jag har min älskade familj som alltid stöttat mig, mina vänner (både gamla och nya) som har funnits där för mig och som fortsätter finnas där för mig. Dessutom har kärleken funnit sin väg in mitt liv: min finaste, vackra charmiga L, ingen är som du.

Annat att vara tacksam för, är att jag under min anstaltstid har fått möjligheten att plugga på universitet, resultat: 1044 högskolepoäng (så här långt) och nio examina. Mina framgångar som journalist och författare under mitt straff är än mer att vara glad över. Min uppskattning är stor till dem som gett mig chansen att utvecklas professionellt, i synnerhet mitt första förlag Lindelöws och de som är engagerade och tidigare varit engagerade hos min främsta uppdragsgivare Magasinet Para§raf (www.magasinetparagraf.se).

Samtidigt går mina tankar även till dem som drabbats av de horribla brott som jag har begått. Mina gärningar kan aldrig göras ogjorda och min egen ånger kommer aldrig att räcka till. Inget jag skriver eller säger, kan lindra de anhörigas sorg eller saknad över dem vars liv som har gått förlorade genom mina handlingar, men förstå att jag är bedrövad och kommer leva resten av mina dagar tyngd av samvetskval.

Sommarvikariernas förbannelse

År efter år berättar jag om fadäser som involverar sommarvikarier på landets fängelser. I år blev det absurdare än vanligt. Men i all ärlighet är det denna gång inte vikariens fel, utan det handlar om ett systemfel. Följande exempel är 100 % sant.

En fånge dömd till elva års fängelse befinner sig på Skänningeanstalten och är i slutet av sin verkställighet. Han har nyligen börjat med permissioner på egen hand, utslussning ska planeras, likaså förflyttning till en ny anstalt och en massa annat komplicerat. När hans kontakperson gick på semester, så sattes en vikarierande in helt slumpmässigt. I den aktuella intagnes fall fick han en tillfällig kontaktperson under de fyra veckor som ordinarie var på semester. Och just denna månad är hektisk eftersom allt nytt ska ordnas.

Vem fick internen då som kontakperson? Jo, en nyanställd som arbetat i en hel månad efter att ha fått en “lång och gedigen” utbildning på två veckor. Detta är alltså den tjänsteman som ska stödja och hjälpa en långtidsdömd under den hittills viktigaste delen av hans straff. Det kan här tilläggas att även tillsynes enkla saker, som att kolla upp tågbiljetten till nästa permission, inte var något som vikarien klarade av, utan han var tvungen att tillkalla ordinarie personal (som redan har fullt upp). Detta är naturligtvis frustrerande för internen. Hela förfarandet riskerar även rättssäkerheten och kan i värsta fall medföra att olika utslussningsåtgärder senareläggs eller kanske till och med går om intet, av vilket följer att rehabiliteringen blir lidande och återfallsfrekvensen ökar.

Livstidsdömds dagbok

De senaste åren har jag skrivit dagbok om livet som fånge. Första delen av “En livstidsdömds dagbok” gestaltar ett år på Tidaholmsanstalten. I del två, som jag hoppas kommer ut nästa år, så är det min tid på Kirseberg som står i fokus, eventuellt även min tid här på Skänninge. Tanken är att det ska bli tre eller fyra delar.

På väg tillbaka

Sitter på tåget, snart är jag åter i min cell på anstalten Skänninge, men just nu gör det faktiskt inget. Denna dag har varit full av intryck och känslor. Jag är helt slut, men lycklig. Det går knappt att sätta ord på hur euforisk jag är just nu. Jag längtar redan till nästa permission.

Kärlek i Stockholm

Min finaste L. Att få dela denna dag med dig gör den ännu mer fantastisk. Min lycka vet inga gränser. Detta är utan tvekan en av de bästa dagarna i mitt liv. En sommardag i Stockholm med den jag håller kär och ett dop av min gudson samt umgänge med vänner och nya bekanta, det kan knappt bli bättre. Så mycket som jag har saknat under alla år i fängelse. Så mycket som jag har missat. Men det är ingen idé att sörja det som kunde ha varit, bättre är att se till framtiden och i den hoppas jag att min underbara L ingår.

Min första egna permission

Jag sitter på tåget, helt ensam utan vakter, på väg till min gudsons dop. Efter 17 år, 8 månader och 4 dagar i fängsligt förvar så är jag nu ute på min första permission utan personal som bevakar mitt varenda steg. Förutom glädje och förväntan, så känns det surrealistiskt. Som en dröm. Jag är nästan rädd att vakna upp, inlåst i min cell, ensam. Men nej då, jag är vaken, detta händer verkligen. Och snart får jag även träffa min flickvän. Detta är början på ett helt nytt kapitel i mitt liv. Jag kommer att ta till vara på denna andra chans som har getts mig.

Följ mig i sociala medier under min permission:
instagram.com/nilsson_ricard
twitter.com/ricardnilsson

Hemligheter i fängelse

Efter att ha gett ut fem böcker så sitter jag nu och arbetar med min biografi som har arbetstiteln ”En fångadvokats liv”. Detta kommer bli en brutalt ärlig skildring av såväl min uppväxt, som fängelsetiden, även sådant som inte är fördelaktigt för mig ska tas med. Men jag har ett problem. Under alla år i fängelse har det hänt mycket som rent medialt skulle betecknas som sensationellt och som skulle utmynna i en massa löpsedlar, frågan är om jag verkligen ska ta med allt. En del måste uteslutas med hänsyn till mina medfångar, även om händelser kommer skildras så kommer de inblandade att anonymiseras. Däremot ska sådant som gäller personal tas med, i flera fall kommer de även att namnges. En och annan kriminalvårdsanställd lär bli minst sagt missnöjd, någon kanske till och med åtalas. Det många av dem glömmer, är att det mesta som sker dokumenteras i offentliga handlingar. Och till mig som journalist kan personal, under källskydd, lämna även sekretessbelagda uppgifter utan att kunna straffas. Genom dessa två vägar och egna erfarenheter, har jag fått en unik insyn i Kriminalvården. I berättelsen om mitt liv kommer många hemligheter att avslöjas.

Dags för egna permissioner

Nu fick jag äntligen beviljat att få gå ut på egna permissioner. Från och med juni får jag en gång i månaden lämna fängelsets slutna värld för några timmar av frihet över dagen. Jag är glad, spänd och förväntansfull. Efter drygt 17 år och 8 månader så kommer mina lungor under en dag att fyllas av frihetens syre. Följ mig på mina permissioner på sociala medier:

instagram.com/nilsson_ricard
twitter.com/ricardnilsson

Frustrerad och irriterad

Kriminalvårdens huvudkontor har handlagt min begäran om att få börja med egna permissioner i sju veckor. Detta är en orimligt lång tid. Justitieombudsmannen har tidigare kritiserat Kriminalvården för extremt långa handledningstider, men det verkar inte hjälpa. Jag har fått tidsbestämt, därmed ska även egna permissioner medges. Detta är alltså ett standardärende. Sju veckor är inte acceptabelt och handläggningen pågår fortsatt. Jag blir både frustrerad och irriterad.

Åklagaren har mist förståndet

Den livstidsdömde Kaj Linna har beviljats resning av Högsta domstolen (HD). Nu tänker kammaråklagare Jens Göransson åtala honom igen, med samma bevisning som HD underkänt. Detta är för mig helt obegripligt.

Kaj Linna dömdes mot sitt nekande för morden i Kalamark 2004. Efter bland annat många granskande artiklar av Dagens Nyheter, beviljade HD honom resning i slutet av förra året och då trodde många att han skulle släppas fri. Men nejdå, åklagaren tänker köra om rättegången och göra ett nytt försök att få vad som sannolikt är en oskyldig person, dömd igen.

Den huvudsakliga bevisning när Kaj Linna dömdes var ett vittnesmål, beslutet om resning motiverades bland annat med att tilltron till vittnet ifråga försvagats. Nu ska alltså åklagaren ännu en gång använda detta vittna. Detta gör mig konfunderad och irriterad. En åklagare ska vara opartisk och inte lägga personliga värderingen eller prestige i ett ärende, vilket verkar ha skett här. Vad kan annars motivera honom att slösa med skattebetalarnas pengar i ett absurt och tillsynes omöjligt försök att få Kaj Linna dömd igen? Eller är det så att åklagare Göransson har mist förståndet?

Jag har själv avtjänat över sjutton år i fängelse som hundra procent skyldig, bara det har varit jobbigt. Inte i min vildaste fantasi kan jag föreställa mig hur det känns att ha suttit oskyldigt inlåst över tretton år, vilket Kaj Linna har. Åklagarens agerande är enligt mig oacceptabelt, det enda rimliga är att han lägger ner ärendet, släpper Kaj Linna och börjar jakten efter den verklige förövaren.